Ätstörningar

Från Riksipedia

Hoppa till: navigering, sök

I början av 2000-talet är kvinnokroppen, på scenen liksom i verkligheten, ett slagfält där idealen slåss mot frosseriet. Kroppslighet och teater har en alldeles särskild relation till varandra. Under det experimentella 1980-talet var kopplingen ju äckligare kroppslighet desto djupare teater. Längst gick finska gruppen Guds teater som nakna och med Jukka Turka i spetsen kastade bajs på publiken.

Nu är det återigen kropp, kropp, kropp på scenerna. Men nu som då är det den manliga kroppen som anses bäst lämpad för att uttrycka existentiell ångest genom att vara äcklig. Kvinnokroppen används främst som dekorativt inslag (påklädd) eller för lagom lockande chockverkan (avklädd).

När kvinnor själva sätter sina kroppar i centrum för det teatrala uttrycket handlar det nästan uteslutande om en sak: kroppsångest och ätstörningar. I stället för det allmänna (existentiella) är kvinnokroppen ett verktyg för att uttrycka de specifi kt kvinnliga erfarenheterna, av att vara just kvinna i en kvinnokropp. Lo Kauppi gjorde det i Bergsprängardottern som exploderade, Lotti Törnros i Mitt liv som tjock. I The Good Body på Riksteatern var det tre kvinnor som vred och vände på sitt förhållande till sina kroppar, som kvinnor tvingas ha en relation till och inte bara är i sina kroppar.

Att kroppskomplex och ätstörningar upptar så mycket av tankarna hos de unga kvinnor som verkar inom teatern är kanske inte så konstigt med tanke på de sylfida älvor som dansar fram i huvudrollerna på de stora teatrarnas scener. Inom teatern frodas ett kvinnoideal som nästan kräver lite ätstörningar.


Personliga verktyg
Namnrymder
Varianter
Åtgärder
Om Riksteatern
Föreningsarbete
Arrangemanget
Synas och höras
Biografier & Teaterlexikon
Handböcker
Verktygslåda