Å som i ångest

Från Riksipedia

Hoppa till: navigering, sök

Allt sedan det konstnärliga geniet föddes med Goethe och förromantiken, har finkultur och ångest varit starkt sammankopplade. Teatern har under hela 1900-talet varit en konstform där man förvaltat och frossat i ångest. En viktig inspirationskälla för ångestteatern är författaren Antonin Artaud som i sin bok Grymhetens teater framförde idén att teatern varken ska ses som ett tidsfördriv eller som ett verktyg för samhällsomvandling, utan gå rakt på den mänskliga existensen. Han skrev bland annat att teatern ska: ”benhårt exponera livets grymhet på det att åskådarnas sinnen och nervsystem må slitas loss ur sin vämjeliga slummer.”

Efter Artaud har ångest blivit en kvalitetsstämpel för teatern enligt formeln: ångest = djupt, ingen ångest = ytligt. Inom svensk teater har vi en linje av ångest, framför allt sådan som skapas och utspelar sig inom familjen, vilken sträcker sig från Strindbergs nattsvarta familjehelveten i pjäser som Fadren, Pelikanen och Den starkare, och vidare till Lars Norén som på 1980-talet slog igenom med sina lika nattsvarta familjedramer. Vi har också kunnat se en sorts frigruppsångest som är mer kroppslig och inriktad på äckel, mänskligt förfall och kroppsvätskor.

Runt millenieskiftet kom en ny ångestvåg, med Sarah Kanes pjäser som tar med publiken rakt in i psykosen. Norske Jon Fosse gjorde succé med sin mer återhållna, tystlåtna ångest, den som dödar varje kontakt människor emellan.

På senare år har ångesten stött på motstånd när allt fler börjat efterfråga teater man mår bra av i stället för teater man mår dåligt av. En trend i ett samhällsklimat där medborgarna till varje pris ska vara både lyckade och lyckliga. Men varje tendens skapar sin motsats, när dagens teaterkids tar över scenerna är det troligen dags för en ny färd rakt ner i skiten.


Personliga verktyg
Namnrymder
Varianter
Åtgärder
Om Riksteatern
Föreningsarbete
Arrangemanget
Synas och höras
Biografier & Teaterlexikon
Handböcker
Verktygslåda