Hora

Från Riksipedia

Hoppa till: navigering, sök

Antalet kvinnoroller må vara få på de svenska teaterscenerna, men den som vill kan alltid spela hora.

Hon kan som i Harold Pinters pjäs Hemkomsten vara den enda kvinnan i ett patriarkat som söker såväl madonnan som horan i enoch samma person. Eller som i Sara Stridsbergs Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika, en intellektuell hora och feminist med författarambitioner. I Frank Wedekinds Lulu är hon ett offer som för att överleva gjort objektifieringen av sig själv till sin egen: ”Om jag bara hade kunnat, så skulle jag vilja glida ner mellan mina ben.[...] Om jag bara kunde ta mig själv sådär mellan kuddarna”. I det Belgiska konstnärkollektivet Victorias föreställning Nightshadefinner man istället en hora som spelas av en verklig stripteasedansös.

Horan är utan tvekan ett av de mest populära kvinnliga yrken att framställa på teatern. Och då skriver vi år 2007 i våra kalendrar.Skälen till horans outsinliga popularitet är fl era. Dels är skådespelare i allmänhet förtjusta i rollfigurer med en trasig själ och ett komplext känsloliv, vilket horan nästan alltid har i dramatiken,dels ger horan utrymme för kvinnliga skådespelare att spela ut både ångest och sexualitet. Dessutom har teatern ända sedan naturalismens genombrott intresserat sig för att gestalta de mörka,smutsiga sidorna av människan och samhället, vilket ju horan är en utmärkt symbol för.

Som bonus kan regissörer genom horan få tillfälle att sexa till det lite utan att tappa sin trovärdighet. Precis som när forna tiders konstnärer använde antikens myter som motiv för att kunna måla nakna kvinnor kan nutidens manliga regissörer porra loss med sexiga,lättklädda brudar med argumentet: ”Jag visar bara den hårda,kalla verkligheten så som den är.”


Personliga verktyg
Namnrymder
Varianter
Åtgärder
Om Riksteatern
Föreningsarbete
Arrangemanget
Synas och höras
Biografier & Teaterlexikon
Handböcker
Verktygslåda