Oreda

Från Riksipedia

Hoppa till: navigering, sök

Det är stökigt på teaterscenerna. Borta är den strama Robert Wilson-minimalismen från 1990-talet. Kaos är granne med stor scenkonst. Teatermakarna stökar till det i scenografin där bråte hopas i hörnen och den perfekta, illusionära ytan spricker upp och visar fusket öppet. Det ofärdiga syns i sladdar och ställningar som håller upp kulisserna. Eller så skräpas scenen medvetet ned, som i De sju städerskorna på Dramaten, Mastodonter på Dramalabbet och Djungelboken på Stockholms stadsteater.

Regin har blivit stökig, skådespelarna rör sig numera sällan i snygga, stiliserade formationer med tydlig riktning i blickar, steg och replikföring. I stället får illusionen gärna brytas även där och människorna som gör rollerna i denna specifika och ganska skumma situation komma fram och kommentera sin position, stöka till det, som i Mattias Anderssons The Mental States of Gothenburg. I en del föreställningar, som i Birgitta Egerbladhs dansteaterföreställningar Tjechovträdgården och Köra och vända… krossas den auktoritet som regissören normalt har över publikens blick. Det händer inte en sak i taget på scenen, inte en sak som är fokus och som man ska koncentrera sig på. Det händer många saker parallellt som alla är lika viktiga, som publik får man bestämma sitt eget fokus. Tekniken kom först inom performance- och dansvärlden, men sipprar allt mer igenom till teatern.

Även dramatiken har blivit rörig. Kanske började det med Quentin Tarantinos Pulp Fiction som bröt ned filmens dramaturgi för all framtid och blev en inspirationskälla även för teatern. Allt fler nyskrivna pjäser skrivs med en osammanhängande tidsföljd, med karaktärer som byter skepnad under dramats gång eller som en fragmentarisk samling berättelser om vitt skilda livsöden, som kanske bara har något gemensamt.


Personliga verktyg
Namnrymder
Varianter
Åtgärder
Om Riksteatern
Föreningsarbete
Arrangemanget
Synas och höras
Biografier & Teaterlexikon
Handböcker
Verktygslåda