Växthuseffekten

Från Riksipedia

Hoppa till: navigering, sök

Drivhus med varm och fuktig miljö där dramatiker kan växa och blomma har länge efterfrågats i Sverige. Förebilden har varit teatern Royal Court i London där uppmärksammade dramatiker som Sarah Kane och Mark Ravenhill har odlats fram. På senare år har också en hel del försök gjorts i den vägen, vilket har lett till en lång rad urpremiärer på svenska scener. Vi kan kalla det växthuseffekten. Bland pionjärerna fanns ett projekt kallat just Växthuset på Folkteatern i Göteborg (som frambringat bl a Mattias Andersson), följt av Kruthuset på Länsteatern i Örebro. Här finns också Dramalabbet och dramatikergruppen på Elverket. På Unga Riks har man knutit husdramatiker till sig. Samtidigt har många teatrar i Sverige, både fria grupper och institutioner, i allt högre utsträckning börjat specialbeställa nyskrivna verk eller skriva själva.

Det går att skönja två tydliga resultat av växthuseffekten. Dels har barn- och ungdomsteater vitaliserats så pass att det ibland känns som att det är där det händer. Eftersom de nya, framdrivna dramatikerna är oprövade kort ges de utrymme på de mindre prestigefyllda scenerna för barn- och ungdomsteater och kan där också få mer fria händer då det ändå inte anses så viktigt.

Det andra resultatet är urpremiärsfällan. När teatrar specialbeställer verk som ska skildra något specifikt i hembygden eller i tiden produceras texter med lågt andrahandsvärde, ofta spelas de bara en enda gång. Även mer allmängiltig nyskriven svensk dramatik tenderar att betraktas som passé efter urpremiären. Men i slutändan är det svårt att se den dramatiska växthuseffekten som ett hot liknande den klimatologiska. Trots en viss marginalisering och brist på långsiktighet ger den vitala svenska dramatikscenen hopp om framtiden.


Personliga verktyg
Namnrymder
Varianter
Åtgärder
Om Riksteatern
Föreningsarbete
Arrangemanget
Synas och höras
Biografier & Teaterlexikon
Handböcker
Verktygslåda